Av någon anledning känner jag mig helt nollställd just nu. Jag känner ingenting. Jag tror det kan vara för att jag har för mycket att tänka på, och alla olika saker bringar fram flera olika känslor i mig (panik, ångest, lycka, sorg, beslutsamhet, trötthet, oro, obeslutsamhet), så det blir något slags överslag, så jag känner ingenting istället. Det är som om jag har en tv-skärm påslagen i huvudet, och jag ser hur en bild av mig själv står och skriker på skärmen, men någon har tryckt på mute, så jag hör inte ljudet, och jag betraktar mig själv väldigt likgiltigt, som att det som sker på skärmen inte har någon betydelse, trots att jag vet att det borde ha det.

Det kan bero på att jag är rätt trött (trots att jag inte borde vara det, jag har ju knappt varit vaken i 14 timmar än, bara småsaker ju). Det kan även bero på att det är så mycket just nu, att jag mest känner för att bara göra ingenting. Massa saker som ska göras i skolan, och massa emotionella och andra diverse problem på hemmafronten. Jag vill bara smälta bort från världen och komma tillbaka när det lugnat ner sig igen.

Jag skäms lite för att säga det, men jag längtar tills DM är över, så jag i alla fall slipper den stressen. Jag är en sån människa som gruvar mig för allt möjligt. Hur ska vi ta oss dit? Kommer alla kunna ha dressarna? Kommer vi sätta programmet? Hur bra kommer de andra lagen vara, kommer vi ha någon chans att vinna? När är incheckningen på tävlingsdagen, när kommer vi behöva åka hemifrån? Vilka frisyrer och smink ska vi ha? Varför har inte licenserna kommit än, och kommer vi hinna få dem till DM? Alla dessa frågor, och fler, snurrar runt i mitt huvud, och jag blir inte klokare för det.

Alla saker jag har att tänka på gör att jag bara får magvärk hela tiden. Jag tror inte att jag känt att jag vaknat och mått ens okej på typ två veckor nu. Undantaget var kanske de två och en halv dygnen som jag tillbringade i Skellefteå för Melodifestivalen, för då var det som hände just då, just där det enda viktiga, och då behövde jag inte bekymmra mig. Men nu är jag tillbaka i verkligheten igen, oavsett hur mycket jag egentligen inte skulle vilja vara här.

Jag har ett otroligt stort fel som människa. Jag vill vara med och kontrollera i stort sett allt jag gör (inte kontrollera som att styra, utan kontrollera som att se till så att allting flyter på som det ska), men eftersom jag ändå håller på med så pass mycket som jag gör så blir jag alldeles för tunnt utspridd, så jag stjälper mer än jag hjälper alla saker som jag har fingret i. Men samtidigt som jag vet att jag kanske borde lämna över ansvar på någon annan, vill jag ju inte göra det jobbigt för dem heller, så då mår jag hellre dåligt själv, än chansar att andra kanske mår dåligt för att de tar tag i något som jag inte har tid med. Jag mår nog dåligt bara när jag ber typ Alma, Petra, Verran eller Heléne kolla upp nåt med cheeren när jag inte har tid för att jag sitter på skolan eller är upptagen med andra saker, för att det känns som att det är JAG som borde göra det, även om det kanske inte alltid är det, trots allt. Det blir dubbelt dåligt, eftersom jag då får dåligt samvete för att jag inte gör det själv, plus att jag får dåligt samvete för att jag tänker att personen jag ber om hjälp kommer få det jobbigt, så då oroar jag mig för hur den personen mår också.



Det var meningen att detta skulle bli ett kort inlägg, jag ville egentligen bara skriva av mig. Men jag tror att jag bara gjort det värre.

Hjälp?