Dagen började bra.

Skola, kursstart, kursen verkar bli ordentligt intressant.

Hem, har tråkigt, försöka läsa lite av kurslitteraturen, tjöta med Alma på msn och fundera på vad vi kan göra för att roa oss.

Alma kommer till mig, vi kollar på JBs livechatt, har allmänt roligt. Vi far till Sunes så att Alma får äta middag, sedan vidare till träningen.

Träningen gick bra fram till någon gång kring åtta. Då barkar allt.

Jag hjulade en gång. Det gick väl som det brukar. Hjular en gång till, det tar i sträckningen, så jag bailar i landningen. Tänker att jag ska hjula en gång till, sedan ger jag mig. Jag börjar hjula, höger hand i marken först, det går bra, vänster hand....

FRAS!

Tänk er att ni hör ljudet som ett tyg som slits i två bitar eka genom hela din kropp, och din axel börjar skrika i smärta så får ni ungefär fram vad jag kände då.

Axeln ur led. Hardcore som jag är puttar jag tillbaka den själv, ville inte att de andra skulle ringa ambulansen.

Sara skjutsade hem mig, även om jag nog kunnat köra själv, det är ju trots allt automatväxel på Saaben. Vi plockar upp mamma hemma, släpper sedan av Sara tillbaka på träningen och kör sedan till akuten.

Där kan de inte göra mer än att kolla så att armen ligger rätt, och röntga för att se så att jag inte fått några frakutrer i axeln.

Nu är jag hemma, och ska strax ta en pronaxen mot ontet i axeln. Men jag vill vänta tills det är värt det, just nu tar det bara ont när jag rör den snabbt, men smärtan kommer komma tillbaka ordentligt mycket om någon timme, så jag tänker vänta tills dess.

Varför händer alltid sånna här saker mig? Förbannade jävla helvetes vänsteraxel som alltid ska ställa till besvär. Nu får jag inte träna på ett par veckor, och sen när jag väl får börja träna försiktigt igen får jag inte göra gymnastik/ackro mer. God fucking damnit.